Höstvandring från Abisko genom Kårsavagge

28 sep 2021

Att kunna hoppa på tåget hemma i Göteborg för att hoppa av uppe i Abisko och vandra rätt ut på höstfjället - det är lyxigare än vilken utlandssemester som helst om du frågar mig.

Det har börjat bli en årlig tradition och ett löfte till mig själv - att fjällvandra en vecka på hösten. Det är den absolut finaste tiden med alla skiftande färger - men också skiftande väder. Efter att ha åkt bil genom hela landet för sommarens tur kändes det fint att välja tåget den här gången. Smidigheten med att kunna börja vandra direkt efter att man hoppat av tåget gjorde att vi valde att starta i Abisko igen - och för att det ju är fantastiskt fint också.

Resplan

Natttåg från Göteborg-Abisko (byte i Stockholm och Boden)
Vandring genom Kårsavagge, upp mot Låktatjåkko fjällstation, Kärkevagge & Trollsjön - eventuellt förlängt i slutet vid behov.
6 hela dagars vandring utöver resdagarna, med boende i tält
Nattåg hem från Låktatjåkka station

Vi hade en ungefärlig plan för hur vi ville gå, men ganska luftigt schema då det inte riktigt skulle fylla ut en vecka. Om inte dagarna skulle gå åt till spontana avstickare eller längre stopp på grund av väder så fanns en tanke om att förlänga turen i slutet. Vi hade bokat tåget hem från Låktatjåkka som ligger två stationer efter Abisko och tänkte att vi kunde vara lite flexibla och åka hem antingen från Låktatjåkka, Björkliden eller Abisko beroende på hur vi valde att gå.

Abisko turiststation-Kårsavaggestugan

När vi hoppade av i Abisko hade vi varit på resande fot i nästan ett dygn. Här uppe lyste björkarna gula - vi hade rest ikapp hösten. Klockan var närmare 17 och målet var främst att hitta någonstans att slå läger, efter att ännu en gång ha förundrats över det turkosa vattnet i kanjonen såklart. Eftersom man bara får tälta på anvisade platser inne i nationalparken tog vi sikte på gränsen, in genom dalen Kårsavagge. Det grå vädret gav höstfärgerna en dämpad ton och fjället bjöd på en ganska stilla känsla, som att allt väntade på att vakna till liv igen.

Leden tog oss in i björkskogen, uppför fjällsluttningen och planade sedan ut in i dalen. Efter drygt 1,5 timme mötte vi nationalparksskylten och slog upp tältet vid vattnet strax nedanför.

Nästa dag gick vi den sista biten till STF-stugan i Kårsavagge och fick en fin pratstund med stugvärden om tankar och väderförhållanden för våra fortsatta planer. Han berättade att videsnåren vi passerat innan stugan brukar sätta folk på prov när vattnet är högt. Det var inget vi hade tänkt så mycket på, som bara traskat rakt igenom och klev snabbt över de vattendrag som forsade nerför fjället. Vi skulle komma att förstå det lite mer senare. Den här natten slog vi upp tältet en bit efter stugan för att fortsätta längre in i dalen nästa dag.

Turkost vatten och höströda stigar

När man går förbi den stora udden efter stugan i Kårsavagge öppnar sig en ny del av dalen. Här går ingen markerad led, men det är lätt att följa då det mestadels finns en synlig stig. När vi gick här öppnade sig molntäcket precis tillräckligt för att bryta sjön i svagt turkost mot de gula fjällsidorna och roströda blåbärsriset som kantade stigen. Här låg mer snö på topparna än tidigare. Otroligt vackert, trots mulet väder och vi stannade för att laga lunch på en höjd med utsikt över deltat som slingrade sig nedanför.

I slutet av dalen, innan gräsytorna blir stenigare, hittade vi en fin plats med utsikt ner tillbaka över där vi gått tidigare. Här hade vi också en mäktig vy mot det snötäckta berget Biran. Klockan var egentligen inte så mycket, och vi hade inte gått särskilt långt men vi kände att det var våran lägerplats och slog upp tältet. Regnet som hängt i luften under dagen drog in en stund senare, men då hade vi fint skydd av tältet och kunde laga middagen och planera för en lite tidigare start för att ta oss längre upp i bergen dagen därpå.

Med sikte på Låktatjåkko fjällstation

Den här morgonen hade vi tänkt gå upp över passet mot Låktatjåkka. Det hade regnat hela natten och såg inte ut att lätta alls. Vi skulle gå upp mellan Biran och Guoblacorru och siktade på att nå Låkta kring lunch för att kanske unna sig en lovordad våffla på Sveriges högst belägna fjällstation. Här hade vi ingen tydlig väg att gå längre, men hade forsen som tydligt riktmärke att följa.

Efter drygt två timmar uppför över stenfält stod vi i spöregn och starka vindar framför det brantaste partiet, som kändes som en vägg och tittade upp mot passet som var helt insvept i tjock dimma. Vi hade hört nere vid stugan att det kunde vara svårt att gå om det låg mycket snö där uppe - och framförallt svårt att navigera. Jag mindes att jag hade läst om flera stycken som tappat bort sig där och det började kännas som ett dåligt beslut beslut att fortsätta nu när vinden bara blev starkare.

Eftersom vi råkade stå på den enda plana ytan, dessutom ganska skyddad av berg på ena sidan och en höjd på andra valde vi att slå upp tältet för skydd - och hoppades på att det skulle lätta om nån timma. Det gjorde det inte, vi blev kvar över natten. Det visade sig vara både klokt och ganska dumt samtidigt.

Ett plötsligt uppvaknande

En sak som händer när det regnar mycket är ju att vattnet måste ta vägen någonstans, speciellt om det rinner nerför ett snötäckt berg. Det stället visade sig vara precis under vårt tält - vi vaknade i ett vattendrag. Det hade man kanske kunnat förutse, men det fanns inte så många alternativ att välja på då. Jag hade precis hunnit gnälla lite på att min jacka som jag hängt upp i absiden i hopp om att torka istället hängde ner i en pöl - när ena kortsidan på tältet plötsligt flög upp med ett ryck. Vädret hade inte lugnat sig. Halvt yrvaken och lite chockad sprang jag ut i panik för att vinden inte skulle hinna få fatt på resten av tältet som ju blev som ett segel nu. Men det gick inte att sätta fast. Marken var så blöt och porös att stenarna vi lagt som extra tyngder mest ramlade runt och pinnarna låg utspridda. Det var en tidsfråga innan hela tältet skulle släppa - här kunde vi ju inte stanna.

Vi tittade snabbt uppåt och såg plötsligt lite blå himmel, så vi började snabbt packa ihop för att fortsätta som planerat. Frukosten fick vänta. När vi svurit färdigt över hur genomblöta ryggsäckarna (som legat i absiden) blivit fick vi ta ett beslut - gå upp eller gå tillbaka. Nu hade öppningen i molnen försvunnit, vinden blåste lika stark och regnet fortsatte piska. En del av mig sa att det hade ju varit en kul utmaning att sätta sina kunskaper på prov lite. Det är ju aldrig roligt att avbryta något när man har ett mål, dessutom var det målet mycket närmare än alternativet, sett till kilometer. Men, med tanke på stormen så valde vi att vända och gå ner igen, tillbaka till stugan i hopp om att kunna torka lite där. Den dagen blev mest pannben, och lite balanserande när vinden tyckte tag i väskorna då och då.

En oplanerad natt i Kårsavaggestugan

Vi mötte ingen på hela vägen tillbaka, men i stugan var det fullt av folk som tagit skydd från vädret över dagen. Vi fick lov att använda det andra rummet som stod ledigt, för att hänga upp våra blöta saker och värma oss vid kaminen. När man väl kommit in i den sköna värmen är det svårt att sikta in sig på att sätta upp ett blött tält, med blöta saker i vindar som bara verkade öka. Efter att vi fått i oss lite mat kom vi överens med stugvärden om att få stanna över natten, vi fick ta en nödbädd. På ett sätt kändes det lite som att ge upp att sova där, men det var skönt att få tak över huvudet och låta grejerna torka ordentligt.

Torra och redo för nya planer - med buss till Låktatjåkka

Vädret såg fortfarande inte ut att ge med sig, vi tittade ut på växelvis hagel, regn och piskande videbuskar hela morgonen medan vi funderade på hur vi skulle fortsätta. Vi bestämde oss för att försöka hinna med en buss från Abisko till Låktatjåkka station på eftermiddagen, för att åtminstone få ta en tur upp i Kärkevagge. Medan vi började gå sprack det upp och solen sken hela vägen till Abisko - äntligen lite fint väder! Typiskt att vi hade en tid att passa, för nu lyste hela dalen upp av höstfärger på ett helt annat sätt än på vägen hit. Vaden och videsnåren som vi inte haft några bekymmer med första gången hade blivit elakare nu efter allt regn, men det var inte värre än att vi kunde gå igenom torrskodda ändå.

Det tog emot att inte ha tid för längre lunch- eller fotostopp den här dagen, men vi hann precis med bussen. Tvyärr valde vi att åka tillbaka till ovädret, men något mer ville vi ju hinna se. Efter att ha hoppat av bussen nere vid vägen följde vi först en ganska söndertrampad lerig stig genom björkskogen. Vi visste att många går upp till Trollsjön här, och det blev tydligt. Det håller precis på att byggas en ny stor parkering här för att hantera mängden besökare.

Efter skogen möttes vi åter av regn och vindar som blåste allt starkare medan vi promenerade nån timme uppför för att nå fram och in i dalen, där vi hoppades få lite lä. Med gårdagens tältkaos färskt i minnet ville vi hitta en relativt skyddad plats. När vi slagit läger i början av dalen sprack det upp lite och vi fick njuta av solnedgång för första gången på turen - det här hade man längtat efter! Kvällssolen dansade över fjällen intill och det kändes som att vi hade milsvid utsikt ner över andra sidan vägen där vi hoppat av. Otroligt vackert.

En dag i Kärkevagge - stendalen

Eftersom vi redan befann oss nära där vi skulle ta tåget hem så tog vi dagen till att ta det lugnt och utforska dalen, Kärkevagge. Hit är det många som kommer över dagen - och det var en tydlig kontrast mot morgonen och kvällen, då vi var helt själva. Kärkevagge, som även kallas Stendalen är en dalgång med en nästan surrealistisk känsla ibland. Det var den som lockade mig, snarare än sjön. Det ser ut som att någon har kastat ut stenblock som legobitar, i alla möjliga former och storlekar. Det liknar ingen plats jag besökt tidigare, och det är väl också därför det blivit så populärt att gå här. Det har satt sina spår i form av en stig som nästan börjat likna mer av en upptrampad motorväg mitt i dalen. Det gör lite ont att se när naturen tar stryk av att så många samlas på samma ställe, samtidigt som man själv absolut är en del av problemet.

Vi utforskade stenformationerna i lugn och ro utan att trängas bort mot sjön. När vi nådde dit på eftermiddagen visade det sig att vi precis missat solen. Jag skulle tro att sjön, som sägs vara en av Sveriges klaraste, kommer mer till sin rätt när solen lyser upp den. Om du ska gå hit, kolla upp hur solen rör sig - men det är en vacker plats helt oavsett.

Efter några dagar utan mobiltäckning kunde vi kika på väderprognosen igen, och såg att natten skulle bli relativt klar och kall. Vi hoppades såklart på norrsken, och satte klockan för att gå ut och spana. Jag stod utanför tältet en stund och huttrade, och ville verkligen intala mig att det var ett väldigt svagt norrsken jag såg - jag är nästan säker.

Den sista och finaste morgonen

Det kändes lite motigt att åka hem. Det var som att fjällen ville hålla oss kvar och bjöd på den finaste morgonen hittills, med krispig luft, frost på tältet och solen som långsamt sökte sig fram och värme upp dalen. Vi åt frukost och vandrade ner till tågstationen. Det kan för övrigt vara den sötaste lilla station jag sett, det är så att man undrar om tåget verkligen kommer stanna. Men det gör det såklart, även om bara en vagn får plats på perrongen åt gången. Vi rullade hemåt, med sjöar och fjäll fladdrandes förbi, ännu mer färgsprakande än när vi kom upp.

Att titta tillbaka

Nu efteråt, med lite tid att landa så vill jag inte se något som ett misslyckande att vi inte kom fram dit vi tänkt. Vädret går inte att styra över, och det är nyttigt att få lite utmaningar och erfarenheter som man kanske inte hade önskat i stunden men som man kan ta med sig något från och lära av. Det är intressant att se hur man hanterar motgångar tillsammans, och hålla humöret uppe. För mig handlar vandring väldigt lite om prestation och att klara av en viss sträcka, det är en upplevelse och en längtan till en viss miljö det handlar om. Allt det där fick vi - och alla platser finns kvar att upptäcka en annan gång.