Klättra klättra springa cykla

Har äntligen kommit igång med klättringen nu, det var på tiden! Jag var lite nervös inför att säkra första gången utan instruktör, men det gick finfint, när man väl fått grepp om det sitter det mesta där automatiskt! Tur är väl det, för när den som klättrar ramlar vill man inte tabba sig. Det känns bra att veta att man fixar det, för lite fall har det blivit.

Idag klättrade jag och Angelica upp för den stora väggen, jag tror att den är 11 meter hög (det låter lite nu men det stämmer säkert). Den går rakt upp men svänger en bit innan taket och börjar luta utåt så att man får klättra hängandes bakåt. Det tar på armarna kan jag säga... och ironiskt nog är nästan det jobbigaste när man har klättrat klart och ska dra sig in mot väggen igen och knäppa tillbaka några karbinhakar som leder repet längst väggen där den lutar. Då har man inte mycket kraft kvar.

Jag, som brukar vara ganska kaxig när det gäller det där med höjder måste erkänna att det kittlade lite i magen när jag klamrade mig fast där allra längst upp, nästan vågrätt med taket och sen plötsligt skulle släppa taget och firas ner. Men Angelica hade stenkoll där nere, som tur var. Och känslan när man står där nere med darriga armar, tittar upp och vet att man fixade det, den är grym!

Jag älskar att känna mig så taggad! Det är kul när det går bra och man har gött flow. I morse var jag uppe med tuppen och körde spinning som gör att man får en härlig känsla i kroppen redan när man kommer till jobbet. I söndags tog jag mig ut med planen att ta mig runt min vanliga milrunda i ett lagom tempo. När jag började springa kändes det så bra så jag utmanade mig själv och höll ett ganska bra tempo! Det slutade med att jag slog min bästa tid från i våras med nästan 2 minuter! Oavsett tiden så blir man otroligt peppad av framsteg!