Hemkomna från stallet har vi halva beståndet lera med oss hem. Nästan. Paddocken är en enda stor lervälling efter allt regn och några galoppsprång senare har man det överallt.
Fast jag skall inte klaga, det hade faktiskt kunna vara värre. Mitt under lektionen går Jólnir omkull och syrran ligger plötsligt på marken, i lersoppan. Ingen vet riktigt vad som hände, om han halkade eller bara hade otur och snubblade, föll gjorde han i allfall och slant iväg med bakbenen som snodde in sig i stängslet. Både Tilda och Polly (han kallas så) klarade sig bra trots allt, det hade ju kunnat gå illa, att bli klämd under en häst är inte kul.
Det är när sånt händer som man plötsligt får lite mer respekt för det man håller på med igen, man vet hur illa det kan gå. Jag har ju själv åkt i backen flera gånger, det kan handla om sekunder, man skall vara glad att det inte gått värre ändå.
Nu är familjen lera duschade och lerfria, tre par leriga stövlar står och torkar på en tidning i hallen.
Johanna