Den senaste tiden har jag tänkt, sett, fotat och ätit choklad på kvällarna. Förmodligen kommer jag att drömma om choklad inatt också.

Som jag nämnde som hastigast en gång så jobbar jag med ett litet privat projekt. De senaste två veckorna har mitt liv i korthet bestått av att gå upp, gå till jobbet, stressjobba, gå hem och fortsätta stressjobba innan jag går och lägger mig och börjar om igen. Som ni kanske förstår har det inte funnits mycket tid och ork till att uppdatera bloggen.

Jag hade en liten vision. Jag skulle åka ut till en stor lövskog full av höstfärgade träd. Helst skulle det finnas en bred, slingrig stig, täckt av löv. Den skulle vara kantad av en gammal stenmur och på sidorna skulle det stå stora fina träd. Det skulle vara dimma. En sån där mystisk tidig-morgon-dimma... och så skulle det komma en stor fin älg och posera snyggt. Älgen frustar så att det ryker snyggt ur näsborrarna.

Kan ni också se det framför er? Perfektionisten i mig vaknar.

Ibland vill man bara lägga sig mitt på golvet och skrika. Högt. Idag var en sån dag.

Att ha mycket att göra är något jag är van vid. Jag har alltid mycket att göra på jobbet - det är något jag har accepterat. Även om det ofta blir mycket att hålla i huvudet så har jag lärt mig att kontrollera det någorlunda. Idag var egentligen som vilken annan dag som helst, men ibland säger det bara stopp. Dags att tänka till. Jag blev helt matt när jag försökte överblicka allt.

Jag skulle gå och klippa mig. Jag tänkte testa ett nytt ställe och hamnade på en salong som kändes lika stor (och rörig) som ett varuhus. En tjej kom fram och presenterade sig och visade mig runt. Hon visade mig bland annat en lägenhet mitt i salongen som de hyrde ut till folk som behövde tillfälligt boende samt en skitbra hårspray som hon rekommenderade.

Regn och rusk och hagel. Kom hem från stallet för en stund sedan, frusen och trött. Det är inte alltid så praktiskt att rida utomhus trots allt. Hästarna är lika måttligt förtjusta i vädret som vi, Maxiums blev livrädd när det kom kastvindar med spöregn rakt mot oss. Stackarn försökte springa ifrån vindarna... Samtidigt swischar långtradarna i full fart förbi på motorvägen knappt 30 meter bakom oss. Några fina ärevarv i paddocken blev det, men kvar satt jag i allfall :)

Ibland kommer jag på mig själv med att gå onormalt FORT. Det spelar ingen roll hur bråttom jag har eller vart jag skall, jag går alltid FORT. Det är inget jag gör medvetet, snarare en form av reflex. Ibland går jag så onödigt fort att jag är helt varm när jag kommer fram. Sjukt opraktiskt faktiskt. Dumma Åsa.

Folk brukar gnälla på mig för att jag går så fort att de inte orkar hänga med. Men egentligen, varför gå sakta när man kan gå fort? Faktum är att jag får panik av folk som går lååångsamt. Dessutom får jag väl lite extra vardagsmotion och det är ju bra?

Det är något speciellt med Island, jag har alltid varit fascinerad av det landet. Den "lilla" ön med mindre än en halv miljon invånare känns lite som att komma till en annan värld, i allafall om man ser till naturen och miljöerna. Vilket annat land i norden erbjuder vulkaner, gejsrar, varma källor och lavastränder?

Ja, är det kanelbullens dag så får man faktiskt äta kanelbulle till lunch. VI kommer ju inte orka äta något annat ändå efter det här monstret!

Jag funderade först på att baka bullar själv, har inte gjort det på evigheter. Min farmor gjorde alltid världens godaste kanelbullar, hon måste ha haft något magiskt knep. Vi fick receptet, men lyckades aldrig lika bra. Kanske en nöt att knäcka när jag har tid över?

Fullmåne, barbacka på en häst, två handhästar, lång raksträcka.

Där satt jag på Maximus med Jólnir i ena handen och Loki i andra. Maximus med sin vita päls såg ut som en liten sagohäst i månskenet när vi töltade bort mot hagen. Det är rätt häftigt att tölta med tre hästar. Fullmånen var ju en bonus!

Okej... jag hade ingen bild på en vit häst under fullmåne. Då lägger vi in en bild på... en spårvagn. Tja, det här blir ett litet 2-i-1-inlägg med bilder från dagen också. Gud vad praktiskt.

Termometern drar sig ner mot noll på mornarna nu - och folk klagar. Jag tycker att det är lite mysigt, åtmistone om det är som idag - klarblå himmel, sol som lyser igenom löven, fingervantar och så röken när man andas. Uppfriskande!

Det känns som en bra dag!

Man behöver inte alltid åka långt för att hitta motiv. Söndagens jakt på höstfärger slutade strax utanför dörren! Har ni hittat några fina höstlöv?

Idag har jag varit duktig. Det var en tur med fyra pers inbokad i stallet och jag hade lovat att hjälpa till att ta den. Så det har jag gjort idag - själva turen är på 2 timmar inkl. fikapaus, men det tar verkligen hela dagen med allt runtomkring! Hämta och göra i ordning 6 hästar istället för 1, se till att turryttarna känner sig omhändertagna samtidigt som man springer fram och tillbaka som en tok med sadlar och träns och borstar och allt vad det är. Helst skall det ju gå någorlunda fort också.

När syrran fotade mig förra lördagen skulle hon ta två typer av porträtt - ett där bara ansiktet syntes och ett med någon form av tema. Valet föll på en lite rockig känsla med en gitarr som rekvisita och vi begav oss ner i den gamla panncentralen för att hitta rätt miljö.

Plötsligt var det jag som skulle posa, det kändes helt fel! Känner mig fortfarande mer bekväm bakom kameran än framför, men det är väl sånt man vänjer sig vid antar jag.

Jag kan inte sluta älska höstsolen! Kvällen kunde inte ha slutat bättre - uteritt i solnedgången, visst låter det mysigt? Små lurviga islandshästar och tölt i skogen - jag och syrran tog några härliga galopper också. Det gick lite väl fort där ett tag, det hade börjat skymma och ingen av oss såg den torra grenen som hängde ner. Att få en gren i ansiktet i full galopp är väl en halvtrevlig överraskning men lite får man väl stå ut med ;)

Höstsol, det är som att man får värkänslor på nytt! Kameran nästan vägrar hålla sig nedpackad i väskan. Det här är min hemväg i bilder.