En stugsemester utan måsten

När vi åkte upp började hjärnan instinktivt tänka och göra sig beredd på att kolla upp massa saker att göra. Vad finns det i närheten? Några fina vandringsleder eller platser man borde se? Något annat man borde göra? Jag packade med längdskidorna ifall det skulle gå att åka någonstans (trots att jag hade fått åka ensam), vi slängde med skridskorna om det skulle finnas bra is att åka på. Det var en känsla av att vilja maximera tiden när vi ändå var iväg - för jag älskar ju att uppleva saker! Sedan kom vi fram, tände en brasa och då infann sig bara lugnet på något sätt. Till och med stoppet för att handla mat strax innan hade känts mysigt plötsligt, i en ny stad i en ny matbutik. Det är märkligt ändå hur en ny miljö kan påverka en.

Min planeringshjärna såg ändå till att vi letade upp lite ställen att utforska de kommande dagarna, det kändes bäst så. Men när snön sedan vräkte ner lite för mycket för att kunna göra något vettigt ute så infann sig mest det där lugnet igen, istället för en stress över att "missa" en hel dag. Och när nästa morgon kom och jag egentligen hade tänkt att vi skulle komma iväg tidigt på dagen för att hinna vara ute så mycket som möjligt i dagsljus - så kom samtidigt en längtan till att inte behöva ta några beslut alls, att inte behöva planera något. Att bara stanna i stugan, läsa lite, dricka lite kaffe och laga mat i lugn och ro (i trädgården en dag) - det kändes mer än tillräckligt.