Jag gjorde det!

I februari anmälde jag mig till Midnattsloppet (som går i augusti) och tyckte att jag tog mig vatten över huvudet som skulle tvinga mig själv att ta mig runt en mil. Då kändes det som ett avlägset mål men en månad senare hade jag fixat det. Tre löprundor och en vilja av stål var det som krävdes.

I tisdags sprang jag vårruset med ett gäng tjejer från jobbet. Jag såg det som en bra chans att känna på asfalt lite inför i augusti då jag i vanliga fall bara springer på elljusspår och skogsvägar. Sprang på ganska bra och fick en hyfsad tid!

Så... i torsdags började vi skämta lite på jobbet om att jag skulle haka på "alla" andra och springa Göteborgsvarvet också. Om 1 mil kändes avlägset tidigare så kändes 2,1 omöjligt. Det var ju bara dubbelt så långt som jag hade sprungit tidigare. Men jag fick ett infall och tänkte att det var lika bra att försöka - vad skulle vara det värsta som kunde hända?

Och jag tog mig runt! 2,1 mil kändes faktiskt inte så hemskt som jag hade förberett mig på. Det är klart att det var segt mot slutet men jag var inställd på det värsta. Jag hittade ett lagom tempo och sprang i mål på 1:59 - sjukt nöjd! Ses vi nästa år?