The Hellman way

Då och då är det skönt att gå tillbaka till något som blivit bortglömt. Det känns tryggt på något vis, även om det kan vara en sån enkel grej som ett motiv. Ni som följt mig sedan länge (finns ni kvar?) vet att jag varit svag för vatten i alla former, framförallt i rörelse. Igår riggade jag upp kameran framför ett gigantiskt vattenfall och satt där och mös med avtryckaren i handen och tittade upp mot fallet. Det är rofyllt på något sätt, att vänta in slutartiden och ivrigt kika på resultatet.

Nej, jag åkte inte själv ut till ett vattenfall mitt ute i ingenstans för att sitta där ensam framför vattenfallet som ett annat psykfall. Jag hade syrran med mig och vi hamnade bara där. Vi åkte och åkte utan mål och stannade inte förrän vid Ramhultafallet utanför Sätila. När vi såg skylten bestämde vi oss för att det blev vårt mål. Med lite varm choklad och hembakta bullar i magen blev det en perfekt tripp! Mer sådant, det är skönt att komma ut lite. Höstfärgerna är ju en bonus dessutom!